Jag sitter på kontorsstolen i rummet som länge var mitt pojkrum. Tapeten är densamma och skrivbordet och stolen är en kvarleva från mitt första försök som frilansare. Elementet har ännu inte hunnit värma upp rummet.
Det här rummet är bara ett helt vanligt rum i ett radhusområde i en svensk småstad. Men för mig är det så mycket mer. Grunden till min allmänbildning fick jag genom alla de timmar av plugg som krävdes för att ta mig igenom det naturvetenskapliga programmet. Det var också i det här rummet som jag lyssnade på soulmästarna från andra sidan Atlanten. Antagligen fler timmar än jag ägnade åt att plugga. Här upptäckte jag D’Angelo, Prince och Bilal.
Men trots att musiken pockade på min uppmärksamhet så var framtiden utstakad. Det var en självklarhet att jag skulle gå vidare till högre studier. Jag skulle bara göra ett mellanår på musikfolkhögskola i Huskvarna.
Jag flyttade från rummet i augusti 2006. Det finns en bild på mig, mamma och flyttlasset precis före avfärd. Håret började bli långt.
Mitt första egna boende blev en 24 kvadratmeter liten etta på Brunnsgatan i Huskvarna. Lägenheten hade terracottafärgade väggar. Med mig hade jag en bokhylla, säng, gitarr, min gamla keyboard som jag fick i julklapp när jag var runt tio, en 14-tums tv och stereon som hade format min musikalitet.
På ITM förstod jag att sättet jag sjöng på kunde beröra andra. Vi startade soulbandet Colorful Street, där bland andra Faith Kakembo, numera uppskattad artist, var med. Vårt största gig hade vi på Ung Kraft, en festival i Folkets park i Huskvarna. Jag var också med i Cookies, ett hiphopkollektiv inspirerat av The Roots, som en av tre sångare. Det var en fin tid med mycket skapande. Andra året i Huskvarna jobbade jag timmar på Isoldas lager. Oglamoröst, men ganska kul med fina kollegor.
Efter två år i Huskvarna gick flyttlasset till Stockholm. Jag hade kommit in på afroensemble på eftertraktade Betel folkhögskola. Det kändes stort. Första dagen kom jag försent efter att ha underskattat distansen mellan studentboendet Tempus och folkhögskolan. Jag hade håret uppsatt i en tofs, stora jeans instoppade i strumporna och en grå Triple5soul-tischa på mig. Vi satt i aulan och Carina, rektorn på Betel, hälsade välkommen. Min vän Svante nämnde några år efteråt att hans första intryck av mig var: “vad är det här för en stropp?”
På Betel utmanades min musikalitet. Året var indelat i olika block. Vi började med blues, fortsatte med soul, rock, country och jazz. Det i särsklass mest utmanande var jazzen. Jag hade aldrig sjungit jazz. Inte heller lyssnat på det. Att improvisera över svåra ackord var inte något jag var bra på. Fick svettningar av blotta tanken. Men jag tog mig igenom även om det inte var min grej.
Under våren fick Jonah (numera Dirty Loops och kanske Sveriges mest tekniskt skicklige sångare) mig och Elin (EllyEve) att söka till Idol. Vi båda gick vidare och fick åka på slutaudition.
Jag och runt 120 andra bussades in från ett hotell utanför Stockholm till Oscarsteatern för att under dagarna tre prövas och gå igenom den slutaudition som skulle resultera i att 16 personer, åtta killar och åtta tjejer, fick chansen att sjunga live i tv under höstens kvalvecka.
Det främsta minnet jag har från dessa tre dagar, som i princip var ett töcken av känslor och trötthet, var hur uppstissad stämningen var i väntrummet. Produktionen hade utstuderat nog placerat samtliga i ett och samma rum. Många var högljudda och ville stå i centrum. Jag höll mig på min kant och sparade på krutet.
Första dagen fick vi ställa oss på linje och framföra en sång acapella. Jag hade valt A Song For You. Började i en för låg tonart, men det gick tillräckligt bra för att övertyga juryn om att låta mig gå vidare till nästa dag.
Även min kära vän Elin gick vidare från momentet.
Innan vi fick åka hem från dag ett blev vi indelade i grupper på tre eller fyra. Därefter åkte vi tillbaka till hotellet och fick välja på tre låtar. Min grupp som bestod av mig, Daniel Karlsson (känd som The Moniker) och en polsk kille som knappt kunde engelska men som hade en otrolig röst, valde att framföra The Good Song av Salem Al Fakir. Vi började repa och dela upp insatserna mellan oss.
Framträdandet dag två gick väldigt bra och juryn lät mig och Daniel gå vidare. Den polske killen fick tyvärr lämna, men jag tror att det berodde på att han inte kunde språket. För att sjunga kunde han!
Tillbaka till hotellet. Nästa dag skulle vi sjunga en solosång. Vi fick kvällen och natten på oss att lära oss varsin låt. Jag och Pär Stenhammar hängde ihop den kvällen. Vi skulle sjunga samma låt. How To Save A Life av The Fray. Vi repade tills öronen blödde. Gick och la oss alldeles för sent och sov riktigt uselt. Nästa dag var allt som bortblåst. Väl på scenen glömde jag bort minst hälften av texten. Jag körde på ändå, men var helt säker på att mitt äventyr skulle ta slut.
Döm om min förvåning när juryn kallade fram mig som en av de 16 som skulle få chansen under hösten. Det var en rejäl lättnad efter en urladdning utan dess like. Pär gick också vidare. Idag är Pär kulturarbetare, driver eget företag och sjunger som en hingst i banden Louisiana Avenue och Sunnan.
Sommaren gick och sedan var det dags.
Jag hade repat in All My Life och Cry Me A River för kvalveckans två framträdanden. Under första kvällen fick tyvärr Pär lämna. Jag blev hyllad av juryn och såg fram emot att sjunga Cry Me A River under onsdagens program.
Även om jag tyckte att det gick bra på Cry Me A River var juryn inte helt övertygad. Det var det framträdande som jag fick svagast kritik för. Det jag är mest stolt över den kvällen är annars att jag, efter vadslagning med min kompis Jakob, fick in uttrycket comme il faut under intervjun med Peter Jihde.
Kvalveckans höjdpunkt som åskådare var hur studion kokade när The Moniker sjöng Mikas låt Grace Kelly. Det var mäktigt och början på en lång karriär som artist för Norrahammarssonen.
Trots den svala kritiken röstade tv-publiken vidare mig.
För mig innebar hösten ett antal framträdanden i nationell tv.
Baby I Love Your Way, What a Wnderful World, Something, Say It Right, It Takes a Fool to Remain Sane, Boogie Wonderland. Juryn öste beröm över mig. Även sista kvällen. Clabbe utsåg mig till bäst i startfältet. En timme senare var jag utslagen. Tårarna rann. Slutet kom så plötsligt och jag var inte alls förberedd på hur stora känslorna skulle bli.
Efter Idol gjorde jag en hel del gig över hela Sverige. Fick se mycket och träffa många fantastiska människor. Spelade in låtar. Jag hade givetvis förhoppningar om att vara kvar på de stora scenerna.
Jag fick till och med Carolas stipendium för en ung och lovande artist och fick sjunga på hennes 25-årsjubileum som artist. Men efter några år tystnade telefonen. Jag lyckades inte spinna vidare på den chans jag fått till en karriär.
2023.
Nu har jag fått en till chans att ägna mer tid åt det jag älskar. Det återstår att se i vilken skala.
Blå himmel i november. Lågt stående sol. Jag kisar hela lunchpromenaden. Åtminstone så länge som jag går i solens riktning. Stannar en stund på Mörtaberget. Sätter mig och njuter av tystnaden och blickar ut över sjön Gerdsken. Vattnet glittrar som stjärnor på natthimlen. På en förskola på andra sidan sjön leker mina barn. Det är långt från händelsernas centrum. Men livet blev ganska bra ändå.
Mina första steg ut i offentligheten Jag sitter på kontorsstolen i rummet som länge var mitt pojkrum. Tapeten är densamma och skrivbordet och stolen är
Snart två månader har gått sedan jag inledde min företagarresa. Det har gått över förväntan. Men jag har mycket kvar att göra för att bygga en långsiktigt hållbar business.
Vintern är en period av vila för naturen.
Rhododendron-busken kunde inte bry sig mindre. Den står envist kvar med sina gröna blad.
Morgonsidor: ett sätt att väcka kreativiteten Idag har jag börjat med morgonsidor på riktigt. Det är en metod för att förlösa sitt skrivande och sin